Inledning

Det står en kvinna framför en berghäll, hon håller en oval sten i sin hand. Ljudet från vinden, fågelkvitter och den porlande bäcken hörs. Solstrålarna glimtar ner på det våta berget. Hon vet vad och hur hon skall göra. Hon har en bild inom sig och den skall hon överföra till berget. Hon lyfter handen och bankar med stenen mot hällen, spåren blir allt djupare. Bilden framträder tydligt och den blir densamma som bilden inom henne.

Tre tusen år senare står en människa framför en bergshäll och ser en bild huggits in, en bild som en annan människa en gång såg inom sig och överförde till berget. Det är samma plats, berg och bild. Men inom henne är tolkningen av bilderna helt andra än de ursprungliga.

Vilka var berättelserna som var så viktiga att de måste mejslas in i berghällarna för tre tusen år sedan?

Nästan inga andra fornminnen är så spännande och fantasieggande som hällristningar och hällmålningar. De ligger inte dolt, vi kan se bilderna, beundra dem och förundras över dem. Vad betyder de? Bilderna är stumma.

Vi kommer aldrig helt och hållet att förstå hällristningarnas symbolspråk eller få veta vad de betyder.